Judar som allierade?

Olika etniska grupper har ofta motstridiga intressen, men de kan i vissa fall sammanfalla. Med tanke på det oerhört starka judiska inflytandet över amerikansk politik så är frågan om judar ens kan vara allierade med europeiskättade amerikaner, och vilka är i så fall problemen? Kan judar anses vara vita?

Av Anthony Hilton & Kevin MacDonald i översättning av AltRight.se
Publicerad på originalspråk 2008-11-13: The Occidental Observer


            Allierade judar och euro-amerikaner?

Vid ett möte togs frågan upp angående vilket förhållningssätt euro-amerikaner bör ha gentemot judar. I vissa frågor, sades det, är vi naturligt allierade med dem och borde därför samarbeta för att främja våra gemensamma intressen. Det ansågs även att vi skulle undvika att motarbeta judar därför att: (a) sådana provokationer kommer inte att gynna oss; (b) det försvårar för oss alla att uppnå dessa gemensamma mål. Det har även påpekats att judar ska ses som ”vita”, i motsats till svarta. Är inte även judar (åtminstone ashkenazi) trots allt européer?

Här måste vi nog allt gå tillbaka till grunderna. Hur ska vi kategorisera oss själva? Och dem?

Etnisk kategorisering (t.ex. att kalla oss ”euro-amerikaner”) kompliceras av det faktum att tillhörigheten till en etnisk grupp inte är något absolut, utan snarare består av en hel serie koncentriska cirklar, rangordnad utifrån graden av biologiskt släktskap. I centrum står den egna familjen; i nästa cirkel den utökade familjen, och så vidare genom den mer eller mindre kategoriserbara ”etniska gruppen” eller ”etniciteten”. En irländare kan till exempel identifiera sig som skotsk-irländare. Utanför dessa finns en ”cirkel” med etiketten ”europé”. Du ser nog vartåt detta leder.

Fram till mitten av 1900-talet dominerades USA i stort sett av så kallade WASP:s [”White Anglo-Saxon Protestants” – vita anglosaxiska protestanter, övers. anm.]. (Detsamma kan sägas om Kanada, om man tar hänsyn till den franska dominansen i Quebec och till andra undergruppers lokala dominans). Men, i synnerhet sedan 1965 har den till större delen nordeuropeiska och WASP-majoriteten upplevt en tämligen snabbt tilltagande undanträngning från den positionen, och de kommer inom kort att vara i minoritet både demografiskt och politiskt. Men märkligt nog är majoriteten av euro-amerikanerna till stor del omedvetna om de krafter som genomdrivit den utvecklingen.

Så, inbegriper vi judar i dessa euro-amerikaner? En anledning till att inte göra det är att varken judar eller judisk kultur utsattes för den intellektuella och politiska omvälvning som ledde till undanträngningen av euro-amerikanerna. Dessutom, vilket Kevin MacDonald har visat i Kritikkulturen, utgjordes de kulturmarxister som inledningsvis planerade processen och därefter infiltrerade våra institutioner (universitet, media, politiska partier, tankesmedjor, etc.), till övervägande delen av just judar. Och inte nog med det, de identifierade sig som judar och tänkte sig just att deras agerande skulle gynna specifikt judiska intressen – den judiska agendan. Deras främsta mål har just varit undanträngandet av det europeiska Amerika. Detta är ett huvudargument för vår kategorisering av oss själva (i det här sammanhanget) som euro-amerikaner – vilket är en ”cirkel” som inte inbegriper judar.

Givetvis har inte alla judar varit delaktiga i detta destruktiva arbete. Tveklöst är det så att många judar tillbringar sina liv utan att vara fullt medvetna om vad som har pågått. Men faktum är att hela den organiserade judenheten och hela det judiska politiska spektret, från radikalvänstern till neokonservativa högern, aktivt eftersträvat massinvandring av icke-européer, och detta utgjorde en nödvändig och avgörande faktor för att dessa strävanden skulle lyckas och röna slutlig framgång. Detta innebär att den organiserade judenheten och den helt överväldigande majoriteten av judar gav sitt bifall till raserandet av den tidigare majoritetens dominans.

Dock finns det några judar som har motsatt sig icke-europeisk invandring. Steven Steinlight är ett bra exempel. Dennes motiv är dock uteslutande judiskt, vilket visar att det åtminstone hos några judar finns ett judiskt egenintresse av att motsätta sig massinvandring:

Privat uttrycker [amerikanska judiska ledare] en djup oro för att en oreglerad invandring kommer att visa sig vara förödande för amerikansk judenhet, vilket den har gjort för fransk judenhet, och kommer att göra för judar runtom i Västeuropa. I synnerhet finns det en rädsla för hur judisk säkerhet, samt amerikanskt stöd till Israel, kommer att påverkas av den snabbt växande muslimska befolkningen. Vid slutet av möten med nationella ledare var det flera som sade till mig: ”Du har rätt till 1000 procent, men jag kan i nuläget inte gå ut och säga det.”

Steinlight hävdar till och med att massinvandring i allmänhet är dåligt för judar: ”Massinvandring kommer att undergräva judiskt inflytande genom att vår andel av befolkningen kommer att minska – till en bråkdel av 1 % inom 20 år.”

Steinlight är definitivt en jude vars etniska intressen ligger på samma sida som euro-amerikanernas när det gäller att stoppa massinvandringen. Problemet är att han har inte lyckats förändra invandringspolicyn hos den organiserade judenheten.

En annan sak som kanske kan vinna över en del judar till att dela euro-amerikanska intressen är att betona etniska beröringspunkter. Ashkenazijudar brukar oftast se ganska ”europeiska” ut, även om de (för den insatte) har framträdande fysiska drag (”familjedrag”). Det DNA-material som insamlats så här långt talar för att de faktiskt till viss del bär på europeiska gener. Ett i nuläget populärt scenario är att en del judiska handelsmän, vars DNA bar deras Y-kromosom, tog sig in till Europa under medeltiden, och åtminstone i vissa fall tog sig en icke-judisk kvinna (kanske europeisk) som hustru, men därefter återgick till en i hög grad sluten endogam gemenskap (dvs. de gifte sig nästan enbart inom den egna gruppen). Data om Y-kromosomen tyder på att omkring en korsning av 200 kom från förhållanden mellan judiska kvinnor och icke-judiska män – en andel som skulle vara förenlig med 35-40 % icke-judisk representation i genpoolen för ashkenazi.

Nyckelfrasen är här endogamt samhälle. Det judiska samhället förblev fram till nyligen endogamt, samtidigt som man verkade inom ”ovanliga” ekonomiska nischer (t.ex. skatteindrivare), vilket kom att avskilja dem från och ställa dem i konflikt med den inhemska befolkningen. Detta kom även att främja ett eugeniskt urval för hög intelligens. Dessa mekanismer har dokumenterats utförligt av Kevin MacDonald och bekräftats på många viktiga punkter av Yuri Slezkine. Resultatet har varit en lång historia av konflikter mellan etniska grupper inom Europa, där den av LukacsGramsci inspirerade kritikkulturen utgör den senaste och mest framgångsrika episoden (dvs. framgångsrik för judiska kulturmarxister).

Idag gifter sig ungefär hälften av de amerikanska judarna utanför den egna gruppen. Det är tänkbart att denna trend kan leda till en gradvis förlust av judisk särart i takt med att de smälter in i den euro-amerikanska befolkningen, även om det finns många skäl att tro att detta inte kommer att inträffa. Men det innebär att många judar i nuläget har icke-judiska släktingar, och de har barn och barnbarn med varierande grad av judisk etnicitet och judisk identitet. Sådana människor kan utgöra en pool av potentiella allierade därför att deras etniska intressen och identiteter överlappar med våra intressen.

                     Ett judiskt grepp om Amerika

Men verkligheten är sådan att det kvarstår allvarliga intressekonflikter mellan euro-amerikaner och i stort sett hela den organiserade judenheten. Detta illustreras av det judiska neokonservativa greppet om amerikansk utrikespolitik under Bush-administrationen, judiskt inflytande över invandringspolitiken, samt det judiska inflytandet över det demokratiska partiet – det parti som i en ledare på The Occidental Observer beskrevs som ”partiet för minoriteter, myndighetspersoner, sexuella icke-konformister, samt diverse förmånstagare av vänsterns rättighetskultur.”

Detta pekar på ett rimligt förhållningssätt att utgå ifrån. När några enstaka judar agerar på ett sådant sätt att det gynnar våra etniska intressen eller hela mänskligheten (men inte på vår bekostnad), då finns det ingen anledning att inte uppskatta deras existens eller samarbeta med dem och agera vänskapligt med dem. Judar har inga problem med att uppträda vänligt mot icke-judar, såsom kristna sionister, så länge som detta är ”bra för judarna”. Vi kan göra precis samma sak: vad som än gynnar euro-amerikaner.

Men eftersom blod är tjockare än vatten, finns alltid risken att en tillsynes ”rättskaffens” jude återfaller i favorisering av den egna gruppen, i synnerhet vid kritiska tillfällen. Det finns även en konstant risk för ”mullvadar”. Av denna anledning kan judar knappast räknas till ”familjen” för vilka vi helt öppnar våra hjärtan och plånböcker. Inte heller bör vi avslöja våra identiteter till dem i situationer där bristande sekretess kan riskera vårt uppehälle. Armlängds avstånd är här ett nyttigt och användbart begrepp.

Dessutom bör judar som lierar sig med organisationer eller publikationer som uttryckligen företräder europeisk-amerikanska intressen vara villiga att erkänna den roll som den organiserade judenheten haft i undanträngningen av det europeiska Amerika. De bör även medge att den organiserade judenhetens ställningstagande och agerande i nuläget står i ett klart motsatsförhållande gentemot de europeisk-amerikanska intressena.

Därför bör judar som vill bli betraktade som våra allierade rikta det mesta av sin aktivism mot att få den organiserade judenheten att ändra riktning. Precis som Joe Liebermann var McCain-kampanjens emissarie gentemot de judiska grupperingarna som traditionellt höll på demokraterna, så finns det all anledning att tro att judar skulle vara mer effektiva än icke-judar att driva igenom förändringar inom den organiserade judenheten. Sådana prestationer, speciellt om de blev lyckosamma, skulle tydligt signalera deras ärlighet och välvilja.

En frånvaro av engagemang att förändra det judiska samfundet, samt en vägran att erkänna den historiska roll som den organiserade judenheten haft i att skapa vår nuvarande prekära situation, kommer istället att orsaka en misstanke om att de judar som engagerar sig i pro-europeisk-amerikanska rörelser enbart försöker göra dessa säkra för judar i den händelse att dessa rörelser får fäste. Det är deras reservplan och säkerhetsåtgärd ifall situationen blir svårhanterlig.

Det är även så att när pro-euro-amerikanska grupper tycker att det känns bäst och säkrast att hålla tyst om den roll den organiserade judenheten haft i vår nuvarande prekära situation, då bör detta ses som ett uttryck för judisk makt. En stor del av vår uppgift å den europeisk-amerikanska civilisationens och vårt folks vägnar består i att lyfta fram en historisk förståelse. Många judar kommer ofrånkomligen att finna en uppriktig diskussion om historien kring europeisk nedgradering och undanträngning som ett hot på grund av att den prominenta roll judar spelat kommer att avslöjas av en objektiv framställning av denna historia. Tystnad kring den roll judar haft i framväxten av vår prekära situation tvingar emellertid dessa grupper att leva i en sorts ohistorisk nutid – där varje verklighetsbetonad diskussion om det förflutna undviks och varje försök att förstå det förflutna på ett objektivt sätt förhindras.

Detta tvingar dessa pro-europeiska rörelser till en betydande avvikelse från alla andra etniska aktiviströrelser vi känner till, inklusive judendomen: Etnisk identitet och engagemang är djupt sammanvävt med en historisk förståelse. Judars uppfattning av sin egen historia som offer för européerna är sannerligen en viktig källa till judisk identitet och judisk aktivism gentemot euro-amerikaner. Som Paul Johnson uttryckte det i beskrivningen av den filosofi som företräds av Walter Benjamin, en judisk kulturmarxist:

Politik [är] inte bara en rasandes hård fysisk kamp för att behärska nutiden, och därmed även framtiden, utan även en intellektuell strid för att kontrollera beskrivningen av det förflutna.

Vad värre är så hindrar det dessa organisationer från att på allvar utmana och motverka den högst påtagliga makt som den organiserade judenheten och personer med stark judisk identitet fortsätter att utöva i ett brett spektrum av områden där euro-amerikanernas intressen motarbetas. Återigen, den bästa rollen för judar i dessa rörelser är att vara högljudda kritiker av judenheten och dess roll i undanträngningen av euro-amerikanerna. Men den olyckliga verkligheten är att: precis som systemets politiker är tvungna att aldrig nämna israellobbyns makt, så slutar det med att dessa pro-europeisk-amerikanska grupper ignorerar den 400-kilos gorilla som befinner sig i rummet – en underbar anmärkning gällande den judiska makten i Amerika.

Med försiktig optimism kan vi kanske blicka mot framtiden och hoppas att några inflytelserika judar kommer att kunna betrakta denna historia utan sina etniska skygglappar och inse att deras eget bästa ligger i ett förnyat, eller kanske återupplivat, europeiskt Amerika.

LÄSARKOMMENTARER:


Ej redaktionellt material!
Kommentarerna är efterhandsmodererade, utom för gäster som vill kommentera utan konto. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Personuppgiftslagen är tillämplig, och anonymitetsskyddet gäller inte då kommentaren bryter mot lagen och vi kan tvingas medverka vid brottsutredning. Även om det är du som är juridiskt ansvarig för dina kommentarer så har vi som tillhandahåller denna webbplats skyldighet att ta bort kommentarer som uppenbarligen utgör barnpornografi, hets mot folkgrupp, uppvigling, olaga våldsskildring eller innebär brott mot upphovsrätten. Vi förbehåller oss dessutom rätten att blockera obstruerande användare, och ta bort kommentarer som bryter mot lagen eller som vi bedömer vara trams, innehåller onödigtvis grovt språk, eller bara är allmänt irrelevant för artikeln i fråga.

Skriv helt enkelt sakligt och genomtänkt med ett vårdat språk så blir det inga problem. Om du ser en kommentar som borde raderas så kan du flagga den genom att klicka längst till höger vid kommentaren.