Kriget mot vita är allt de har

Fram till 1900-talet var USAs vänster etniskt självmedveten och stred för de vita arbetarnas intressen, men genomgick därefter en metamorfos där de övergav alla ideal som de tidigare hade företrätt, och istället omfamnade en ny moral och drivkraft: motvilja och aggression mot vita människor och deras kultur.

Av Gregory Hood i översättning av AltRight.se
Publicerad på originalspråk 2014-08-05: Counter-Currents Publishing


Graffiti på en utdömd byggnad

Till sist var det någon som sade det. Uttryckt med kongressledamot Mo Brooks ord, så är Demokratiska partiets strävan efter större illegal invandring ”en del av det krig mot vita som iscensatts av Demokratiska partiet”.

I egenskap av republikan lindade kongressledamoten från Alabama naturligtvis in sitt sanningsenliga uttalande i halvsanningar och tröstande lögner. Han fortsatte: ”Och det sätt på vilket de iscensätter detta krig är genom att hävda att vita hatar alla andra. Det är en del av den strategi som Barack Obama genomförde under 2008 och drev vidare under 2012, där han delar upp oss alla efter ras, kön, girighet, avundsjuka, klasskrig, ja allt sådant. Nåväl, det är inte sant.”

Brooks har inte fel – Demokratiska partiet är beroende av identitetspolitik för att hålla samman sin koalition. Underförstått i Brooks kommentar finns det sentimentalt luddiga påståendet att ras, klass och intressekonflikter helt enkelt inte existerar, att vi alla är ”amerikaner” – vad nu detta är. Vita amerikanska konservativa – och endast vita amerikanska konservativa – klamrar sig fast vid denna desperata tro på att den universella amerikanska identiteten kan existera utan vit skuld eller släktskapsband. Föga förvånande är ”färgblindhet” den nya rasismen, enligt den akademiska världen och media.

Brooks fortsatte med att säga att ”Det spelar ingen roll om du är en vit amerikan, en svart amerikan, en latinamerikan, en asiatisk-amerikan eller om du är man eller kvinna. Varje enskild demografisk grupp drabbas av sjunkande löner och förlorade arbetstillfällen.”

Det är sant att massinvandringen har en negativ inverkan på livskvaliteten för amerikaner qua amerikaner, men det tolereras om följden är att ens stam får ökad makt med tillhörande socialunderstöd, särbehandling på arbetsmarknaden och politiskt inflytande, samt rena transfereringar av välstånd. Naturligtvis kan Brooks inte erkänna detta – av fruktan att det ”färgblinda” fundament som den amerikanska konservatismen byggts på slutligen ska rämna.

Icke desto mindre förtjänar Brooks erkännande för att han identifierar den amerikanska politikens viktigaste sanning: att den amerikanska vänstern för ett aldrig upphörande krig mot vita. Mer än så, att föra krig mot vita är allt de gör. Bakom alla tjut av moralisk indignation, spydiga tweets och inlägg på Tumblr vilka hånar en vit man från Alabama, ligger den nakna sanningen om den amerikanska progressivismen – den handlar om att skada vita människor såsom ett folk. Och det är det enda som den har att erbjuda.

Det finns ingen detalj i det som skulle kunna kallas för progressivismen som amerikanska liberaler inte är redo att överge – eller till och med fördöma – om det innebär att fördriva vita. Ingenstans är det tydligare än i invandringspolitiken.

Historiskt sett var det den amerikanska vänstern som vanligtvis ledde strävan att stoppa massinvandringen. År 1905 stödde American Federation of Labor [AFL, en av de första fackföreningarna i Förenta staterna, övers. anm.] Chinese Exclusion Act med orden:

Vi påstår inte att uteslutandet av kineserna kan försvaras med höga ideal på en etisk grund, men vi insisterar på att det är vår grundläggande skyldighet att vidmakthålla och bevara våra fysiska förhållanden, vår levnadsstandard och civilisation, och på så sätt försäkra oss möjligheten till utveckling av vår intellektuella och moraliska karaktär. Självbevarande har alltid betraktats som den första naturlagen. Det är en princip och en nödvändighet från vilken vi inte bör och inte får avvika.

Inte långt senare skrev den judiske fackföreningsledaren Samuel Gompers:

De som förespråkar obegränsad invandring bryr sig inte det minsta om folket. De har helt enkelt en önskan att svämma över landet med såväl obildad som yrkeskunnig arbetskraft från andra länder i syfte att slå sönder den amerikanska levnadsstandarden. Amerika, där det står människor fritt att ge uttryck åt sin önskan om förbättrade och ständigt förbättrade ekonomiska förhållanden, är emellertid det mest storslagna landet på jorden. Dess folk lever bättre än någon annanstans, och fackföreningarna bär ansvar för att vidmakthålla denna standard. De som vill ha obegränsad invandring vill att det här landet ska bli kinesiskt. Men jag tror fullt och fast på att det finns alltför många rättänkande människor i vårt land för att tillåta en sådan ondska.

1965 års invandringslag var till stor del understödd av judiska intressen och företräddes utåt av Ted Kennedy. Patriotism i invandringsfrågan rensades emellertid inte ut från vänstern förrän ganska nyligen. Gene McCarthy, den nya vänsterns ursprungliga förkämpe, kom att ångra sitt stöd åt 1965 års invandringslag och sade att massinvandringen hade reducerat Amerikas till en kolonis status. Även den tidigare gunstlingen Ralph Nader fördömde massinvandringen.

Harry Reid motsatte sig massinvandringen i det förgångna. Den främsta förkämpen för invandringsbegränsning på 1990-talet var inte Pat Buchanan (som även grundade sin kampanj på socialkonservatism och handel), utan Barbara Jordan, den första svarta kvinnan att tala på Demokratiska partiets rikskonvent. Och den obekvämaste sanningen av alla är kanske att den ursprungliga förkämpen för Chicano Causaden nu helgonförklarade Cesar Chavez – var en stor motståndare till massinvandring och betraktade illegaler som inte ett dugg bättre än strejkbrytare.

Bortsett från ett fåtal Blue Dog-demokrater [en grupp konservativa medlemmar av Demokratiska partiet i representanthuset, övers. anm.] som kämpar för att hålla Tea Party-rörelsen på avstånd, är Demokratiska partiets stöd för massinvandringen numera monolitiskt. Ännu mer betydelsefullt är att de försvarar detta med principer som är direkt hämtade ur 1800-talets mest reaktionära socialdarwinism. Demokraterna stöder massinvandringen trots att den har bidragit till den organiserade arbetskraftens fullständiga kollaps, ökande inkomstklyftor och oförmåga att tillhandahålla social service.

Istället för att agitera för en lön som går att leva på, skriker demokraterna att vi ”behöver” illegaler just för att vi kan tvinga dem att arbeta som trälar på åkern för nästan ingen ersättning till skillnad från giriga amerikaner som vill ha höga löner. Den ”sociala rättvisans” stora förkämpar står enade med de samtida rovkapitalisterna i försvaret av billig arbetskraft. Och varför? För att ett latinamerikanskt Amerika, ett fattigt Amerika, ett tredje världen-Amerika är ett icke-vitt Amerika.

Eller ta miljön. Återigen, såsom Gröna partiets fanbärare Ralph Nader uttryckte det när han ställdes inför tanken på ett Amerika med 400 miljoner människor: ”Vi har inte kapacitet att hysa så många människor … vi måste begränsa vår invandring.” De stora naturvårdarna i den amerikanska historien, såsom Madison Grant och andra ledande WASPs, var tillika de stora förespråkarna av invandringsbegränsning och eugenik. Sierra Club förespråkade under många år befolkningsstabilisering, vilket betyder motstånd mot massinvandring.

Sierra Club [en amerikansk miljöorganisation, övers. anm.] bytte dock abrupt ståndpunkt efter att ha mottagit en stor donation från en jude med villkoret att de aldrig skulle nämna invandringsfrågan igen. Andra miljögrupper har, möjligen av liknande skäl, förblivit stumma. Och medan hysterin över den globala uppvärmningen inte visar några tecken på att avta och amerikaner uppmanas att hålla koll på sitt ”koldioxidavtryck” av hänsyn till ”miljön”, är amerikanska miljöförespråkare till och med knäpptysta om den förstörelse av den amerikanska vildmarken och den drastiska konsumtionsökning som är ett direkt resultat av massinvandringen. Det är till och med tyst om hur vildmarken nära den södra gränsen fullständigt har förstörts av horder av härjande illegaler och hur nationalparker har blivit fristäder för drogkarteller.

Det är helt otroligt att tänka sig att det var vänstern – och till och med den nya vänstern i Amerika – som var ”yttrandefrihetens” stora förkämpe. Nu, i en tid av triggervarningar, yttrandekoder och förbud mot partier som står upp för europeiska befolkningar, är vänstern den största fienden till den ”frihet” som de så innerligt älskar att tala om.

Det finns ingenting som de inte har övergivit.

Feminismen? Vi klämmer åt vita manliga lite obetänksamma studenter, men det är bäst att du håller käft om kvinnor som våldtas av svarta eller förtrycks av fundamentalistiska muslimer.

Homoäktenskap? Fråga Pim Fortuyn om hur vita vänsteranhängare uppskattade hans kamp för toleranta sociala värderingar som attackerades av ultrareligiösa utlänningar.

Sekulär humanism? Det är lätt och simpelt att angripa den religiösa högern, men en märklig tystnad möter det smygande införandet av sharialagar i Malmö, Rotterdam och London.

Fred? Ta upp den frågan med de serber som dödades för att general Wesley Clark sa: ”Det finns inget utrymme i det moderna Europa för etniskt rena stater. Det är en 1800-talstanke, och vi försöker att träda in i det 21:a århundradet, och vi ska göra det med mångetniska stater.”

Kommer ni ihåg ”dissent is patriotic” [”meningsskiljaktighet är patriotiskt”, övers. anm.] efter 11 september? Allt som krävdes var Amerikas första svarta president för att förvandla omsorgen om medborgerliga friheter från ett kännetecken på en tapper och välinformerad medborgare till en indikation på att man är en paranoid förrädare och överlevnadsgalning, med förmodad koppling till rasister och ”sovereign citizens” [”suveräna medborgare”, sammanslutningar som förkastar rättsliga auktoriteter på statlig, delstatlig och lokal nivå, övers. anm.]. Till och med medborgare är något av ett fult ord.

Handel? Förstör dessa fabriker och flytta arbetstillfällena utomlands. Att anse att ens land ska hjälpa en till ett bra arbete är ytterligare en aspekt av det vita privilegiet.

Rasblind regering? Hubert Humphrey fällde det berömda uttalandet om medborgarrättslagen: ”Jag ska äta upp min hatt om detta leder till raskvotering.” Humphrey dog 1978 med sin huvudbonad ouppäten. Om man idag säger att man inte vill att regeringen ska fästa avseende vid rastillhörighet, har man bara bevisat vilken stor rasist man är.

Hugg ner varje träd så att vi kan bygga spansktalande getton och parkeringsplatser. Överbelasta och nedmontera välfärdsstaten. Tvinga dessa sjukhus att stänga. Få varje arbetare i Amerika att slava för brödsmulor så att Wall Street kan tjäna mer pengar. Skicka sedan hans jobb utomlands. Skyl huvudet med en hijab, kvinna! Hallå där, bögen, det är bäst att du läser den här koranen och respekterar vad denna fundamentalistiska shejk har att säga. Spionera på allas e-post, kriminalisera ifrågasättande av staten, skicka drönare för att bomba varje kontinent och importera sedan överlevarna från dina bombräder till ditt eget land och ta hämnd på din egen befolkning.

Inget av detta går ihop förrän man inser en mycket enkel sak: kriget mot vita är den moderna progressivismen! Det är helheten av vad den står för och vad den gör. Det finns inga dubbla måttstockar, bara ”Måttstocken” – vita har alltid fel!

Hur ligger det till med vita liberaler? Ta en titt på de saker som #UniteBlue-typerna skriver om #WarOnWhites. Det är inga argument – bara grova förolämpningar: ”There’s no more soy”, ”inte tillräckligt många av oss sitter i fängelse och snyltar”, ”en del människor säger att Jesus inte talade engelska”, bla bla bla. Det behöver inte ens nämnas att vi redan kan förutse svaret om någon försöker föra incidenter som Knoxville Horror eller Wichitamassakern på tal. Som den akademiskt utbildade svarte ”författaren” Leonard Pitts uttryckte det: ”Cry me a river”.

Naturligtvis skulle samma människor förfasas över betydligt subtilare skämt om svarta – för de skulle inte bara vara roliga, de skulle vara sanna påståenden. Det största vapnet i kriget mot vita är den icke-vita befolkningens biologiska vapen, som förstör vita städer, kulturer och civilisationer mer absolut och fullständigt än en atombomb. Segerns fält efter kriget mot vita utgörs av Detroits, eller Camdens, eller East Saint Louis gator. Vi förblir tysta beträffande dessa erövringars offer – man kan till och med säga att vi ”förnekar” dem eller inlåter oss i ”revisionism”.

Alla känner sig däremot fria att smäda vita, trots att ”skämten” riktade mot vita varken är sanna, roliga eller ens fyndiga. De är bara skändliga förolämpningar – motsvarigheten till att säga att ”svarta är korkade” och sedan förvänta sig en applåd för ens kvicka intellekt. Det öppna förakt som andra vita visar den vita rasen är inte längre ens en statusjakt. Det är bara rått hat. Det är en övergång från socialt bedyrande till öppet rasligt hanrejeri, där egenvärde och moralisk tillfredsställelse utvinns ur förnedring av ens fränder. Det är inte längre ett socialt fenomen, utan ett till synes biologiskt sådant, den genetiska dödsspiralen hos vita som inte har någon framtid och är stolta över att dö ut.

Vad ska man tänka om det? I varje krig finns det förrädare. Och oaktat den härskande klassens och dess kollaboratörers fnitter, har konflikten åtminstone ett namn. På varje universitet, på varje nyhetsredaktion och i justitiedepartementets, bostadsdepartementets och nationella säkerhetsmyndighetens salar, pågår kriget mot vita. Det förnekas inte ens längre, utan försvaras öppet. Alla andra argument har fallit undan – hat är allt de har kvar.

Vi bör vara tacksamma för det. Som Patrick Henry sa, ”Gentlemän kan tänkas ropa efter fred, fred… men kriget har redan börjat!” Det har bedrivits i årtionden. Det är bara det att endast en sida har kämpat. För i sin kärna är kriget mot vita ett krig mot varseblivning också. Men det verkar nu som att vanliga euroamerikaner, om än så tvekande, börjar bli varse.

LÄSARKOMMENTARER:


Ej redaktionellt material!
Kommentarerna är efterhandsmodererade, utom för gäster som vill kommentera utan konto. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Personuppgiftslagen är tillämplig, och anonymitetsskyddet gäller inte då kommentaren bryter mot lagen och vi kan tvingas medverka vid brottsutredning. Även om det är du som är juridiskt ansvarig för dina kommentarer så har vi som tillhandahåller denna webbplats skyldighet att ta bort kommentarer som uppenbarligen utgör barnpornografi, hets mot folkgrupp, uppvigling, olaga våldsskildring eller innebär brott mot upphovsrätten. Vi förbehåller oss dessutom rätten att blockera obstruerande användare, och ta bort kommentarer som bryter mot lagen eller som vi bedömer vara trams, innehåller onödigtvis grovt språk, eller bara är allmänt irrelevant för artikeln i fråga.

Skriv helt enkelt sakligt och genomtänkt med ett vårdat språk så blir det inga problem. Om du ser en kommentar som borde raderas så kan du flagga den genom att klicka längst till höger vid kommentaren.