Etnonationalism för normisar

”Känslan av att komma hem” – en betraktelse om varför etnonationalism är sunt och välgrundat ur ett evolutionärt perspektiv

Av Aedon Cassiel i översättning av AltRight.se
Publicerad på originalspråk 2016-07-01: Counter-Currents Publishing


Hobbithus

Jag vill sköta mitt hushåll på ett visst sätt. Mina vänner Travis och Kyle vill sköta sina respektive hushåll på andra sätt. Exempelvis föredrar jag kanske att diska direkt efter att jag ätit och avskyr att se disken lämnad i diskhon; Travis föredrar kanske att lämna en uppsättning porslin och bestick i diskhon och diska dessa precis innan användning; medan Kyle låter all disk ligga i en vecka, för att ta hand om den under helgen när han är klar med veckans arbete.

Att tvinga oss tre att bo tillsammans skulle inte göra oss till bättre vänner; det skulle bara skapa onödiga konflikter, för när vi tvingas att dela rum och hus kan endast en av oss få det på sitt sätt – en vinner, två förlorar. Antingen är Travis och jag upprörda över all smutsig disk, eller så är Travis och Kyle upprörda över hur ofta de tvingas diska, och hela tiden är endast en av oss tillfreds.

Om vi istället bor som grannar, då kan var och en av oss leva som vi vill i våra egna hem. Vi kan alla vara nöjda med hur saker sköts – efter att ha uteslutit de fullständigt onödiga irritationsmoment som hotat vår fortsatta välvilja och vänskap. Om allt det som jag precis sagt ovan är solklart sunt förnuft, varför är etnonationalism då så kontroversiellt?

En person som jag lade fram ovanstående stycke för svarade att etnonationalism är kontroversiellt ”därför att inte alla individer av olika folkgrupper diskar likadant”. Detta är förvisso sant, men det kullkastar inte den etnonationalistiska ståndpunkten.

Jag växte upp med en del av min släkt som jag inte var biologiskt släkt med, vilket bara min mor och hennes föräldrar visste om innan jag blev informerad om det i mina sena tonår. Ändå kunde det inte ha varit tydligare att någonting var ”lurt” långt innan jag visste om detta. Det fanns ingen öppen motsättning mellan oss; det var inte så att vi tyckte illa om varandra – det var bara det att det aldrig kändes ”som familj” på det sätt som, exempelvis, att umgås med min mormor (som jag var biologiskt släkt med) kändes ”som familj”.

Jag kände mig också attraherad av en av mina kvinnliga kusiner, och när jag en gång pratade med en manlig kusin om flickorna i skolan vi gick i, och jag undslapp mig en liten kommentar åt det hållet, blev jag överraskad av hur konversationens tonläge ändrades på grund av att han var illa berörd av blotta tanken på att jag bedömde hur snygg hon var – men möjligheten hade inte ens slagit mig att det på något vis kunde göra någon skillnad; för mig gjorde det ju inte det.

När jag slutligen kom i kontakt med den sida av släkten jag var biologiskt släkt med, var anknytningen omedelbar: En kusin såg ut som ”Mario”-versionen av mig (hoptryckt vertikalt och utsträckt horisontellt); den andra såg ut som”Luigi”-versionen av mig (hoptryckt horisontellt och utsträckt vertikalt). Även om vi såklart inte höll med varandra i allt, utvecklades konversationen väldigt naturligt till upptäckten av gemensamma åsikter i en mängd olika ämnen och erfarenheter. Vad som spelade roll i uppkomsten av en känsla av frändskap var inte huruvida jag delat ett livs barndomsupplevelser i uppväxt med dem; vad som spelade roll var att jag var biologiskt släkt med dem.

Ett av de mest slående exemplen på detta fenomen kan iakttas när enäggstvillingar som blivit frånskilda vid födseln återförenas i vuxen ålder. Undantagslöst upptäcker de att de delar samma udda vanor (som att aldrig använda en toalett utan att spola först), har samma klädstil (ofta bokstavligen identisk), med mera – även om den ena fick judisk uppfostran och den andre blev nazist. Dessa människor känner inte att de bara träffar på en individ ur befolkningen som råkar likna dem; det finns en omedelbar och djupt bestående kvalitet i dessa relationer – och den absolut enda orsaken till detta är genetiken.

Sist men inte minst har studier nyligen bekräftat att vänskapsband knyts mellan människor som är, i genomsnitt, ungefär lika genetiskt besläktade med varandra som släktingar i femte led.

Vad allt detta visar är att gener har betydelse. Generellt kan man säga att varje samling människor kommer att definieras av en känsla av frändskap i proportion till hur genetiskt likartade samlingens medlemmar är. Detta är sant för familjer, och är sant för vänskap. Jag kände mig mer närstående till den familj jag faktiskt var släkt med än till den ”familj” jag hade spenderat långt mer av min faktiska uppväxt med. Enäggstvillingar känner sig mer närstående till sin återupptäckta tvilling än de gör till andra vänner de spenderat hela sina liv med. Nästan varje gång vi bildar vänskapsband av något slag, upptäcker vi att människorna är mer genetiskt lika oss själva än genomsnittet.

Men om gener har betydelse, då betyder det att ras har betydelse av exakt samma anledningar som familj har betydelse – därför att ras är inget annat än ens väldigt utökade familj. Precis som personlighetsdrag och böjelser ”går i familjen” (vilka egentligen bara är samlingar av individer), så följer det med nödvändighet per definition att de också måste ”gå” i rasliga grupper (vilka egentligen bara är samlingar av familjer). Till exempel: alla med ögon kan observera att asiater är långt mer introverta och konformistiska än andra etniska grupper. Jag säger ”asiater är…” snarare än ”människor från asiatiska kulturer är…” eftersom vi nu vet att dessa egenskaper, liksom i princip alla andra, faktiskt är tungt påverkade av det genetiska arvet.

Vi har till och med en förklaring till varför dessa egenskaper utvecklades oftare hos asiater än de utvecklades hos andra, icke-asiatiska befolkningar: den veteodling som västerländska samhällen utvecklades ifrån gör det möjligt för individer att ge sig av på egen hand och lyckas, vilket främjar individualism; den risodling som asiatiska samhällen utvecklades ifrån kräver långt mer ömsesidigt beroende och samarbete för att fungera över huvud taget, vilket däremot främjar utvecklingen av kollektivism. Asiater är därför inte bara mycket mer introverta i genomsnitt än icke-asiater, de är mer introverta av anledningar som i vardagstal huvudsakligen kan uttryckas som ”därför att de är asiater.”

Så när min vän säger att etnonationalism är kontroversiellt på grund av att ”inte alla svarta och vita diskar likadant”, så är frågan vad detta faktiskt innebär för våra syften: skulle en väldigt introvert svart man komma bättre överens med mer introverta asiater än han skulle med mer extroverta svarta?

Kan hända. Men detta missar poängen: poängen är att väldigt få svarta, om ens några, kommer att vara lika introverta som den genomsnittliga asiaten – av anledningar som i huvudsak kan reduceras till ras.

Lösningen till politisk mångfald är, i mitt tycke, densamma som lösningen till raslig mångfald: låt oss separera, med ömsesidig respekt, till en tillvaro som toleranta grannar istället för irriterade rumskamrater. Ge liberala vita liberala områden att bo i, och ge konservativa vita konservativa områden att bo i, och etablera normen att människor som inte gillar politiken i det området de befinner sig i borde flytta till ett område gjort för dem.

Motsäger detta tanken att ras är av central betydelse i samhället? Visar det inte att ideologisk övertygelse är viktigare än biologiskt arv?

Nej, faktiskt inte. I Förenta staterna har vi i åratal blivit pådyvlade försök att torgföra (miss)uppfattningen att ras inte betyder något annat än hudfärg. Betydelsen av ras definieras inte av hudfärg precis som det att jag ingår i min närmaste släkt inte definieras av gemensamma hår- och ögonfärger (fastän dessa till stor del följer av släktskapet). Detta har inte bara försvårat vår förståelse för skillnaderna mellan vita och icke-vita – det har till och med försvårat vår förmåga att förstå vita.

En ovärderlig bok av David Hackett Fisher kallad Albion’s Seed kan hjälpa oss att återställa en del av den kunskap vi förlorat. Boken beskriver de fyra vågor av brittisk invandring som befolkade det tidiga Amerika: först kom puritanerna från Östanglia och bosatte sig i New England. Sedan kom de besegrade anhängarna av kungen och den engelska statskyrkan (kända som kavaljerer) och bosatte sig runt Virginia och Maryland. Efter det kom kväkare från det engelska inlandet och slog sig ner i Delaware-dalen. Slutligen kom de ”skotska irländarna” från norra England, Skottlands lågland och Ulster och bebyggde den appalachiska vildmarken, Carolina-delstaterna, Tennessee och Kentucky. Alltigenom den amerikanska historien har regionerna befolkade av puritaner och kväkare representerat progressivism och regionerna befolkade av kavaljerer och skotsk-irländare representerat traditionalism. I väldigt hög grad skulle alltså ett försök att etablera ”röda” republikanska stater och ”blå” demokratiska stater faktiskt betyda att splittra upp vita efter etniskt ursprung. För att uttrycka det på annat vis: mycket av konflikten inom den amerikanska politiken av idag står mellan vita av olika etnisk härkomst. Det visar sig att ras är del av förklaringen även här.

För övrigt vet vi också från helt orelaterade studier att det finns biologiska skillnader mellan liberaler och konservativa. Faktum är att dessa skillnader är så betydande att man kan visa en enda bild av något motbjudande eller hotfullt för någon och göra en riktigt god gissning huruvida personen är konservativ eller liberal, enbart utifrån hur länge vederbörande tittar på fotografiet. Vi vet också att politiska åsikter är ärftliga (vilket, kortfattat, betyder att barn med liberala biologiska föräldrar som adopteras in i konservativa hem faktiskt kommer att bli mer liberala som sina biologiska föräldrar än konservativa som sina adoptivföräldrar).

Åter igen, i många fall har vi evolutionära förklaringar till hur dessa hårdkodade skillnader kan ha uppstått. Den jamaikansk-amerikanska rasrealistiska bloggaren, känd som JayMan, har skrivit en briljant serie djupgående artiklar om det han kallar pionjärhypotesen. Kort sagt, när vissa regioner i Förenta Staterna blev bebyggda så gynnade miljön dem som kunde föröka sig fortast och därmed sprida ut sig över det nya territoriet fortast. Samtidigt blev andra regioner bebodda av befolkningar som hade levt länge i tätbefolkade urbana områden centrerade kring relativt stationära resurstillgångar; dessa befolkningar var benägna att begränsa sin fruktsamhet tills de kom att äga de resurser som krävdes för att föda och fostra barn. Föga överraskande känner ättlingarna till de sistnämnda befolkningarna positivt inför saker såsom abort och samkönade äktenskap, vilka begränsar fruktsamheten, medan det till överväldigande del är ättlingar till de förstnämnda befolkningarna som förkastar dessa.

Så det finns en evolutionär förklaring till de sociala och politiska konflikter som existerar bland vita i Förenta staterna idag också; och att etablera etnonationalistiska stater för vita och sedan dela upp dem mellan konservativa och liberaler skulle också till stor del medföra att man separerar vita efter deras bestämda etniska härkomst.

Det etnonationalistiska idealet skulle i grova drag då kunna sluta med en värld där de flesta lever inom 20 kvarter från sina första-kusiner, inom 40 kvarter från sina andra-kusiner, inom 60 kvarter från sina tredje-kusiner, och så vidare. Medan de konservativa fokuserar på att ge ideologiskt stöd åt föreställningen om kärnfamiljen, med två monogama föräldrar som en väl avgränsad enhet, vill etnonationalisten uppmuntra skapandet av en värld där familjens gemenskapskänsla är förnimbar överallt. Men han inser att detta inte kan uppnås om vi inte ordnar in oss själva så att våra skillnader inte ger upphov till konflikter. Och det betyder att inte bara uppmuntra familjen att hålla ihop, utan också att uppmuntra familjer att hålla ihop – det vill säga att samla sig i gemensamma geografiska områden. Liksom det faktum att jag vill bo i ett hus med min familj och hålla mig borta från det hus som du bor i med din familj är en sak jag kan hävda utan att säga ett ord om varför jag skulle hata din familj, så kan argumentet för etnonationalism lätt göras utan att säga ett ord om vad man ogillar hos andra raser än ens egen. Eftersom ras inte är någonting annat än ens väldigt utökade familj, är de två i själva verket bara en hårsmån från att bokstavligen vara samma sak.

En ironisk skruv på det hela är att om man koncentrerar människor kring andra människor som är mycket mer lika dem själva än genomsnittet, så skulle det medge folk att uttrycka sina skillnader med mycket mindre motsättning från det omedelbara samhället omkring dem. Införandet av detta etnonationalistiska ideal skulle kanske kunna leda till den mest mångfasetterade världen av alla. Lokala kulturer skulle kunna utvecklas och gå sin egen väg, och ingen skulle be dem att assimileras in i en bredare kultur, för ingen skulle behöva göra det; alla skulle ha sitt eget ”hem.”

LÄSARKOMMENTARER:


Ej redaktionellt material!
Kommentarerna är efterhandsmodererade, utom för gäster som vill kommentera utan konto. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Personuppgiftslagen är tillämplig, och anonymitetsskyddet gäller inte då kommentaren bryter mot lagen och vi kan tvingas medverka vid brottsutredning. Även om det är du som är juridiskt ansvarig för dina kommentarer så har vi som tillhandahåller denna webbplats skyldighet att ta bort kommentarer som uppenbarligen utgör barnpornografi, hets mot folkgrupp, uppvigling, olaga våldsskildring eller innebär brott mot upphovsrätten. Vi förbehåller oss dessutom rätten att blockera obstruerande användare, och ta bort kommentarer som bryter mot lagen eller som vi bedömer vara trams, innehåller onödigtvis grovt språk, eller bara är allmänt irrelevant för artikeln i fråga.

Skriv helt enkelt sakligt och genomtänkt med ett vårdat språk så blir det inga problem. Om du ser en kommentar som borde raderas så kan du flagga den genom att klicka längst till höger vid kommentaren.