Den Gamla Högerns relevans

Vad finns att hämta från tysk nationalsocialism, italiensk fascism och närstående nationalistiska och populistiska rörelser från mellankrigstiden – för dagens vita nationalister?

Av Greg Johnson i översättning av AltRight.se
Publicerad på originalspråk 2016-06-01: Counter-Currents Publishing


Balbo och de italienska transatlantiska flygarna, av futuristen Giacomo Balla, 1931

Finns det något att hämta från det jag kallar den Gamla Högern – tysk nationalsocialism, italiensk fascism och närstående nationalistiska och populistiska rörelser från mellankrigstiden – för dagens vita nationalister? Frågan skulle naturligtvis inte resas om det inte fanns något samband alls. Den vita nationalismens idéer är antingen direkt härledda från den Gamla Högern, eller så är de kusiner, i den meningen att de delar ett gemensamt ursprung, att de är grenar på samma ideologiska träd.

Följande är vad jag tar till mig från den Gamla Högern:

  1. Nationalism, inte globalism: den Gamla Högern sätter historiskt existerande folks bevarande och välgång framför krav från universalistiska ideologier som liberalismen och kommunismen, samt de homogeniserande effekterna av globala institutioner som marknaden.
  2. Det gemensamma bästa över individuell frihet: Den Gamla Högern sätter politik som gynnar kroppslig hälsa över individuell frihet och självförverkligande. Man sätter värde på frihet, privatliv, individualitet och privat företagande, men bara så länge det gynnar ett hälsosamt samhälle.
  3. Biologi är centralt för politiken: Liberal individualism bryr sig helt enkelt inte om de dysgeniska tendenser den ger upphov till, eftersom det skulle vara ”kollektivism”. Den Gamla Högern menade att en politik för kroppslig hälsa har allt att göra med långsiktiga demografiska trender, och man tog ansvar för att gynna det positiva och inte det nedbrytande. Därför uppmuntrade den Gamla Högern starka familjeband, sund befolkningstillväxt och eugenisk snarare än dysgenisk fortplantning.
  4. Vithet är en nödvändig förutsättning för Europeisk identitet. Att vara fransman eller tysk kräver mer än att bara vara vit, men en ickevit kan inte vara en fransman eller tysk eller någon annan europeisk nationalitet. Alltså kan vi inte bevara några europeiska nationer om vi inte bevarar deras rasliga renhet.
  5. Judar är ett distinkt folk som bör hålla sig i sitt eget hemland hellre än att vara utspridda bland olika europeiska folk. Om detta inte vore skäl nog att separera oss, kan man visa att judarna är ett folk som har en inneboende fiendskap mot ickejudar, särskilt mot européer, och att deras sammanvägda inflytande på den europeiska civilisationen har varit överväldigande skadligt.

Alla dessa idéer är baserade på verkligheten, så självklart är dessa idéer inte unika för den Gamla Högern. De tre första principerna, till exempel, var helt enkelt vanligt politiskt sunt förnuft före Upplysningen. Man kan komma fram till alla fem principerna enbart genom erfarenhet och kritiskt tänkande, eller genom andra intellektuella och politiska traditioner. Därför finns ingen nödvändig koppling mellan vår tids vita nationalism och den Gamla Högern. Det är det svar man bör ge dem som försöker avfärda vit nationalism genom att koppla den till nazism eller fascism: inte nödvändigtvis.

Själv, under min egen intellektuella utveckling, kom jag fram till de första tre principerna genom studier av klassisk filosofi. Jag kom fram till biologisk rasism och medvetenhet om den judiska frågan genom observation, samtal med vänner, och genom att läsa böcker som The Bell Curve[1] och Kritikkulturen[2]. Det var endast på basis av den bakgrunden jag alls kunde finna värde och sanning hos den Gamla Högern. Innan jag läst Kritikkulturen uppfattade jag till exempel antisemitismen som ett allvarligt fel hos Nationalsocialismen, som jag annars fann högst attraktiv, både estetiskt och politiskt-filosofiskt.

Naturligtvis betyder det inte att jag inte lärde mig något – som jag inte redan visste – av den Gamla Högern. Den Gamla Högerns ståndpunkter var vettiga sedda med min världsåskådning, och de tillförde också något till min världsbild. Men de blev aldrig min världsbild. Min egen världsåskådning gav mig också en kritisk distans.

Jag skiljer mig från den Gamla Högerna på följande sätt:

  1. Jag är en ”universell nationalist”, i den meningen att jag tror att etnonationalism är bra för alla folk. Därför är jag också emot imperialism, vare sig den riktar sig mot andra europeiska nationalstater eller ickevita. Genom att försvara imperialism säger man i grunden att man kan acceptera litet mord och tjuveri om det passar ens syften. Men det är inte ett sätt att bygga upp solidaritet mellan vita nationer eller främja en fredlig planet i allmänhet, i den mån detta alls är möjligt.
  2. Givet att vita nationalister idag arbetar för vår ras välgång, både i sin helhet och i alla sina delar, blir det meningslöst att identifiera vit nationalism med någon speciell förgången gammalhögerregim, eftersom dessa kämpade för partikulära nationella intressen på andra europeiska folks bekostnad. Att till exempel identifiera sig med tysk nationalsocialism är en kontraproduktiv taktik om man vill tala med polacker eller ukrainare, även om det finns små minoriteter i dessa folk som är vidsynta nog att dela ens attityder, eller åtminstone tolerera dem.
  3. Den Gamla Högern föddes i kamp mot Bolsjevismen, och de tillämpade bolsjevikernas organisationsmodell och taktik för att bekämpa dem, dvs. de byggde ett paramilitärt parti och en totalitär stat, och använde terror och massmord som politiska redskap. Att imitera sådan taktik idag vore emellertid ineffektivt (för att inte säga något om moraliska överväganden). Efterkrigstidens vänsterhegemoni skapades inte med bolsjeviktaktik utan genom institutionellt och kulturellt undergrävande. Därför måste den Nya Högern bekämpa dem genom institutionell och kulturell förnyelse. Det är grunden för den Nya Högerns metapolitiska strategi. En anhängare till den Nya Högern tvekar inte att ta till vapen i en väpnad strid, men vi motsätter oss att man använder vapen i en strid om idéer.

Alltså, enligt min variant av vit nationalism är den Gamla Högern högst relevant vad gäller det analytiska ramverket och de politiska målen, men jag tillbakavisar imperialism till förmån för en universell nationalism, och jag tillbakavisar den bolsjevikiska organisationsstrukturen och dess metapolitiska metoder.

Så, hur ska vita nationalister idag förhålla sig till den Gamla Högern? På samma sätt som man skulle närma sig någon annan tradition eller tankeskola – med ett öppet och kritiskt sinne. Först ska man skaffa sig utbildning och erfarenhet så att man själv kan skapa sig en världsåskådning, förstå vem man är och använda ett vuxet omdöme. Sedan, med en stadig plattform, undersöka den Gamla Högern, ta till sig det som är bra och användbart, förkasta det andra, och fortsätta. Det kräver självinsikt, autenticitet, en trygg identitet och en välgrundad världsåskådning.

Ett mindre produktivt sätt att närma sig den Gamla Högern är när människor söker efter ett färdigt paket av idéer att ansluta sig till. Vanliga ”paket” i våra kretsar är katolicism, ortodoxi, traditionalism och nationalsocialism. Sådana Gamla Högervärderingar accepteras väsentligen som religiösa dogmer, där man överlämnar sig till tankar och omdömen formulerade av andra istället för att utveckla egna.

Faran är att sådana människor låser sig vid idéer och upprepar strategier som inte längre är relevanta – om de någonsin varit det – och de saknar erfarenhet och kritiskt tänkande för att kunna gå bortom dem. De är inte heller tillräckligt förankrade i nuvarande förhållanden för att kunna tillämpa idéerna produktivt. Det vanliga resultatet är gnälliga, sköra och grälsjuka människor som hänger på internetforum och kommentarstrådar. Att pröva sina idéer mot andra hör emellertid till intellektuell mognad och utforskning, att exponera sig för erfarenhet och motargument gör i allmänhet att folk mognar.

Ett annat improduktivt sätt att använda den Gamla Högern är att inte bara anamma ett fixt-och-färdigt trossystem, utan att också i fantasin identifiera sig med tredje riket eller någon annan historisk fascistregim. Det går långt bortom att lära sig av historien för att tillämpa lärdomen i nutid; det blir istället eskapism, ett sätt att fly från nutiden istället för att bearbeta den, att upprepa gårdagens strider, vars utgång ändå inte kan ändras, och undvika den kamp som står idag där vår ras existens står på spel. Att anklaga sådana människor för att ”lajva” ett rollspel (”Live Action Role-Play”) är en oförtjänt komplimang, för den sortens rollspel leder sällan till ”aktion” av något slag.

Dessutom är det något fundamentalt inautentiskt med att identifiera sig med en förgången regim, särskilt om den är utländsk. Den vita nationalismen är en form av identitetspolitik. För att bli verklig identitetspolitik måste den emellertid vara baserad på verklig identitet. Vi är inte bara produkter av vår egen tid och plats, och därför avvisar vi de falska och meningslösa identiteter som det nuvarande systemet erbjuder oss: rotlösa individer, världsmedborgare, barn av ingenstans som definierar sig med plastprodukter och roller som konsumeras och sorglöst kan överges. Tvärtom, vår identitet definieras av vårt samlade biologiska och kulturella arv, som har fört oss fram till dagens situation och inte kan omdirigeras till någon annan tid och plats.

Vi avvisar den moderna ”identiteten” för att den är falsk, den passar oss inte, den gör oss ömkliga och gemena. Men modern individualism kan bara vara falsk för att vi redan har en verklig identitet, även om vi till stora delar fortfarande är omedvetna om vilka vi är. Därför är den riktiga boten mot vår nedstämdhet att utforska vilka vi är och att leva därefter, att bli autentiska istället för falska. Det är ingen bra lösning att ersätta en väsentligen falsk identitet med en annan lika falsk om den bara är lite mer excentrisk. Att köpa ett färdigt idésystem från hyllan, eller att leva i det förgångna, är symptom på rotlöshet snarare än en lösning.

Fotnoter

[1]    The Bell Curve: Intelligence and Class Structure in American Life av Richard J. Herrnstein och Charles Murray, 1994. Boken behandlar ämnet ras och intelligens, samt syftar till att utforska den roll som intelligens kan ha i förståelsen av sociala förhållanden i Förenta staterna. Titeln syftar på den klockformiga (normalfördelade) kurva som IQ-testresultaten uppvisar.

[2]    Kritikkulturen (engelsk originaltitel: The Culture of Critique, 1998) av Kevin MacDonald. Boken har ett evolutionsbiologiskt perspektiv och handlar om judisk identitet och judiskt inflytande på samhället. Översatt av Lars Adelskogh år 2006.

LÄSARKOMMENTARER:


Ej redaktionellt material!
Kommentarerna är efterhandsmodererade, utom för gäster som vill kommentera utan konto. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Personuppgiftslagen är tillämplig, och anonymitetsskyddet gäller inte då kommentaren bryter mot lagen och vi kan tvingas medverka vid brottsutredning. Även om det är du som är juridiskt ansvarig för dina kommentarer så har vi som tillhandahåller denna webbplats skyldighet att ta bort kommentarer som uppenbarligen utgör barnpornografi, hets mot folkgrupp, uppvigling, olaga våldsskildring eller innebär brott mot upphovsrätten. Vi förbehåller oss dessutom rätten att blockera obstruerande användare, och ta bort kommentarer som bryter mot lagen eller som vi bedömer vara trams, innehåller onödigtvis grovt språk, eller bara är allmänt irrelevant för artikeln i fråga.

Skriv helt enkelt sakligt och genomtänkt med ett vårdat språk så blir det inga problem. Om du ser en kommentar som borde raderas så kan du flagga den genom att klicka längst till höger vid kommentaren.