Marcus Aurelius om stam och passion

Våra förfäders visdom om etno-genetiskt heterogena samhällen

Av Guillaume Durocher i översättning av AltRight.se
Publicerad på originalspråk 2016-09-29: Counter-Currents Publishing


Marcus Aurelius
Romersk kejsare 161-180

Marcus Aurelius Meditationer är en remarkabel andlig dagbok och överlag ett bra sätt för den moderna läsaren att fördjupa sig i våra förfäders praktiska visdom. Det sagt, så anser jag inte att vi okritiskt ska anamma någonting, och i synnerhet av två anledningar anser jag att kommentarer och kritik är nödvändiga.

För det första, ett genomgående tema hos Marcus är hans strävan att kontrollera sitt omdöme och sina känslor, i synnerhet ilska och på så sätt vara så avskärmad och ”filosofisk” som möjligt. Syftet är att på ett fördomslöst sätt acceptera allt som naturen (som är universums lag) ger oss och att garantera harmoni med världen samt förnuftets herrevälde inom en själv.

Marcus fäller dessa kommentarer med i synnerhet sina kollegor och underordnade i åtanke: bli inte arg över deras ofrånkomliga ignorans och misslyckanden, intalar han sig själv, utan försök snarare få dem att se ljuset:

Hur grymt är det inte att hindra människor att sträva efter vad de anser vara passande och gynnsamt för dem själva. Samtidigt låter du dem på sätt och vis inte göra detta närhelst du blir arg över deras dåliga beteende. För det är säkert fallet att de helt enkelt dras till det de anser vara passande och gynnsamt för dem själva. ”Ja, men det är felaktigt av dem att tänka så.” Nåja, upplys dem då och visa dem sanningen, utan att bli irriterad. (6, 27) (Numreringen refererar till bok och stycke i Meditationer.)

I en annan passage: ”Även om du håller på att spricka av ilska, så kommer de att göra samma sak oavsett” (8, 4). Mer generellt, så bekräftar Marcus att ”en intelligens fri från lidelse är ett mäktigt citadell” (8, 48).

Det potentiella problemet med dessa påståenden är att man kan ledas att tro att Marcus föreslår att man ska bli något av en harmlös, känslolös munk. Emellertid anser jag att dessa kommentarer inte bör bli missförstådda. Marcus bekräftar att, när det kommer till kritan, så är tvång berättigat: ”Försök övertala dem, men agera även mot deras vilja, därför att rättvisans principer kräver det” (6, 50).

Marcus hyllar Diogenes, som var en framstående filosof med ett bevisligen väldigt annorlunda temperament, för han strävade efter att moralisera samhället genom att återkommande skambelägga och förlöjliga de omoraliska och de ignoranta genom olika chocktaktiker. Diogenes kritiserade uttryckligen en gång Platon genom att säga: ”Till vilken nytta är en filosof som inte sårar någons känslor?” Marcus uttalat fredliga tillvägagångssätt är bevisligen inte det enda som är tillgängligt för oss.

”Frihet från lidelse” måste utöver detta förstås i en större kontext, där ens förnuft är osårbart gentemot inte bara känslor, utan även behag och smärta. I synnerhet romarna förädlade detta med ett otroligt gravitas […..] till försvar för heder och plikt: Seneca följde Neros order att ta livet av sig, i enlighet med traditionen, genom att skära upp sina handleder i ett varmt bad; Marcus Atilius Regulus som tillfångatogs och frisläpptes av Kartagerna, uppmanade den romerska senaten att fortsätta kriget och återvände till Karthago för att fullfölja sin fängelsetid, där han torterades till döds; eller den berömde soldaten i Pompeji som, då han inte blivit avlöst, stoiskt stod kvar på sin post ända tills han begravdes av askan.

Dessa uppoffringar kan anses meningslösa, men de speglar den otroliga manligheten hos den romerska traditionen, en virilitet som reflekterade den disciplin och uppoffring som krävdes för att upprätthålla det största av världsimperierna. I vår tidsålder kan vi bara skämmas för vår feghet i jämförelse med det romerska exemplet. Marcus ”mäktiga citadell” är en modell för att försvara vårt folk och sanningen, oavsett vad de personliga konsekvenserna kan bli. När vi beter oss som ynkryggar, bör vi tänka på våra förfäder, oavsett om de var religiösa reformatorer eller vetenskapliga innovatörer, som var villiga att brännas på bål för att hålla fast vid sanningen.

Med detta sagt är Marcus kanske för kategorisk i sitt avfärdande av känsla. Platon hävdade att känslor var till för att bli den kraftfulla underordnade allierade till förnuftet. Till exempel är ilska en känsla som är dedikerad åt förgörelsen av ens fiender. (Dock var Marcus en ganska effektiv militär befälhavare i sina ständiga och ofta brutala krig mot germanerna. Så jag kanske inte har så mycket för det jag säger, men jag väljer att dela min reaktion).

Inget inom vare sig elit- eller masspolitik är möjligt utan känslomässig inspiration, i synnerhet det som slår an vår djupt rotade tribalistiska och spirituella längtan. I praktiken är det ett faktum att kristendomen ersatte den antika filosofin och den gamla hedniska religionen genom att anspela på känslor. Marcus skulle kunnat protestera mot ”de kristnas rena motsägelsefullhet” (11, 3), men likväl triumferade ändå kristendomen. Den eftertänksamme kejsare Julianus var oförmögen, trots sin hedniska pånyttfödelse, att få den storslagne Konstantins verk ogjort. Filosofen må invända att detta är irrationellt men fortfarande dog den antika filosofin och i den mån den levde vidare under den kristna medeltiden var det för att kristendomen bättre kunde appellera till vår irrationella sida, i synnerhet hos massan.

Enligt Marcus skulle man inte sträva efter ”Platons idealsamhälle… för vem kan förändra andras övertygelser?” (9, 29) Svaret är givetvis, i den mån människor kan bli sociokulturellt programmerade och moraliserade, genom utbildning och religion. I den antika världen var förmågan att genomföra detta begränsad i ett så omfattande imperium som Romarriket var. I den moderna tidsåldern däremot finns det enorma möjligheter för massutbildning och statsreligion, vilket fascister på ett övertygande sätt har argumenterat för, i synnerhet tack vare den teknologiska och materiella utvecklingen som möjliggjort masskommunikation och massceremonier.

För det andra, och detta är en mer kritisk kommentar, så är Marcus Meditationer ett talande exempel på förkrisen universalism i västerländskt tänkande. Som Kevin MacDonald har påtalat finns tydliga universalistiska och etnocentriska strömningar i den västerländska traditionen. Medan Diogenes kallade sig själv en ”kosmopolit” utgör Platons mästerverk Staten ett argument för en etnocentrisk moral.

Marcus ansluter sig till stoisk kosmopolitism, som är ett slags dubbelt medborgarskap. Han skriver: ”Som [kejsare], är min stad och fädernesland Rom; som människa är det universum; så det som är bra för dessa är bra för mig” (6, 44). I en annan passage definierar han sig själv som ”en medborgare av denna stora stad [universum]” och hävdar att man inte bör vara missnöjd med ett kort liv, då det utgör en så liten roll i detta stora skådespel (12, 36).

Jag tror inte att detta är problematiskt. Naturens lagar är samma för alla varelser och på sätt och vis måste alla människor försöka finna harmoni med dem. Detta är ett budskap som borde slå an hos såväl en Jeffersonsk deist som en esoterisk nationalsocialist och faktiskt kanske hos anhängare av nästan alla världsreligioner. Däremot har vi efter Darwin, som evolutionära tänkare, kommit att förstå det naturliga urvalet och den starkes överlevnad som livets fundamentala principer och imperativ. Dessa principer måste erkännas och levas upp till om vi (och vilken annan moraliskt resonerande varelse som helst) ska överleva och frodas, för allt detta oavsett vad som finns spirituellt bortom vilar på en biologisk grund och genetiska förutsättningar.

Jag anser att allt detta är kompatibelt med etnocentrisk moral: solidaritet med ens fränder är en naturlig princip, och naturen uttrycker sig unikt i varje varelse (det som krävs av en åsna för att befinna sig i harmoni med universum är inte detsamma som krävs av en människa, osv i den oändliga mångfalden av människor och andra levande varelser). Rent generellt skulle världen vara en bättre plats om alla samhällen erkände den genetiska homogeniteten och kvaliteten som sociala resurser i sig själva. Jag är i och för sig ingen expert på moralisk filosofi, men jag tror inte att Kants moraliska imperativ nödvändigtvis underminerar nationalism, utan kanske till och med motsatsen.

Mer problematiskt är däremot följande:

”Säg till dig själv när varje dag börjar: ’jag kommer att träffa snokande, otacksamma, våldsamma, förrädiska, avundsjuka och osociala människor. De är offer för dessa defekter därför att de inte har förståelse för gott och ont. […] [H]ans natur är snarlik min, inte för att han är av samma blod och säd, utan för att våra sinnen är lika och därmed en del av det gudomliga.’” (2, 1).

Denna kommentar måste förstås i den kontext att Marcus försöker fungera med otillräckliga och osociala kollegor, där han menar att frustration är ofrånkomlig men förbättring är möjlig genom vädjan till ett sunt förnuft. På andra ställen är Marcus däremot tydligare: ”hur nära är inte det släktskap som förenar varje medlem av den mänskliga rasen som helhet, för det utgår inte från blod och säd utan från vår gemensamma uppfattning av förnuft” (12, 26).

Påståendet att ”hans natur är snarlik min egen – inte för att han är av samma blod och säd, utan för att våra sinnen är lika och därmed en del av det gudomliga” är givetvis delvis sant idag (alla människor har en viss förmåga till förnuft) och var definitivt mer sant i romarriket under Marcus styre, vilket präglades av betydligt mindre raslig mångfald än dagens Amerika och till och med Västeuropa (att Imperiet hade sammanfört europeiska och semitiska folk i ojämna kvantiteter kan inte jämföras med samhällen som befolkas av folkslag från olika kontintenter utan naturliga nära förbindelser, såsom västeuropéer, sub-sahariska afrikaner, östasiater etc…).

Som evolutionära tänkare däremot är vi medvetna om att intelligens och personlighet i högsta grad är ärftliga egenskaper och att de därmed faktiskt härstammar från ”blod och säd.” Det finns en enorm mängd bevis som styrker att olika rasliga grupper har olika nivåer på genomsnittsintelligensen (det varierar även mellan de olika sorternas intelligens, såsom verbal, spatial etc.) och framförallt olika temperament. Förnuftet är detsamma för alla, men olika hjärnor manifesterar sig själva i olika utsträckning och drivs av olika motivationer.

Detta innebär enorma svårigheter för den politiska moralen: etno-genetiskt heterogena samhällen är oharmoniska både på grund av varje etnisk grupps varierande preferenser och brist på identifikation/solidaritet mellan grupperna (den senare är i synnerhet problematisk när olika grupper ofrånkomligt blir varandra socialt ojämlika på grund av olika beteenden). I mångetniska samhällen hindrar detta möjligheten till ett kollektivt rationellt och solidariskt sammanhängande samhälle, vilket är den organiska enheten i den mänskliga historien.

En invändning skulle kunna vara: ”förnuftet är detsamma för alla varelser, även om deras kapacitet varierar.” Det kanske fungerar om man skalar bort känslor, men fortfarande skulle det variera mellan individer och grupper. Det är tydligt att förnuftet manifesterar sig olika i olika grupper, vilka finner olika saker intellektuellt intressanta och känslomässigt tilltalande (till exempel verkar nordeuropéer vara benägna till osjälvisk fromhet, medan jag hos sub-sahariska afrikaner endast observerat det som ett mer spontant fenomen och judarna verkar mest av alla grupper gå igång på att kritisera värdbefolkningens verkliga och inbillade fel).

Om man däremot uttrycker det såhär: Är förnuftet detsamma för alla? Om så är fallet ställer jag frågan till våra färgade kusiner: är det pågående försvinnandet av de europeiska folken acceptabelt? Är detta händelseförlopp i enlighet med vad som är bäst för människosläktet och det universella medvetandet och moralen? Jag noterar att när de argumenterar mot oss tillgriper just dessa människor de moraliska principer som härstammar från Västvärlden (”internationell rätt”, ”mänskliga rättigheter”, ”demokrati” etc) och de använder västerländsk teknologi som än så länge endast östasiaterna uppvisat en förmåga att imitera och i viss mån uppfinna. Dessutom så anser otaliga miljoner färgade människor över hela världen att de är så pass oförmögna att skapa fungerande samhällen att deras enda plan för att förbättra sin lott i livet är… att flytta till våra samhällen! Därefter, vill jag hävda, repeteras processen inom dessa länder med den ökända dialektiken mellan påtvingad integration och vit flykt. Nåja, färgade kusiner, dessa påhitt kommer inte att fungera när ni får slut på vita människor.

I djupet av hjärtat måste alla förstå att de europeiska folkens försvinnande är en fruktansvärt omoralisk handling och vissa färgade människor kan till och med överkomma sin etniska stolthet genom att erkänna detta. Och en del kommer att nå slutsatsen att försvaret av de etniska européernas intressen är både rimligt och i det universella intresset. Men detta rör sig endast om en bråkdel, för så starkt är blodets kall.

Men detta är inte vår sak, för du ska inte ”låta din lycka bero på vad som accepteras i andra människors själar” (2, 6). Vi tar ställning för oss själva. Inspirerade av det bästa av vår magnifika tradition, inklusive Marcus Aurelius formidabla stoicism och andra stora västerländska män, vars visdom och karaktär får oss att skämmas. Vi måste bli eurocentriska hereditarianer [övers. anmärkning: från engelskans hereditary (”ärftlighet”), vilket innebär att ärftlighet anses spela en central roll i den mänskliga naturen och karaktären].

Uppdatering 2016-03-11: Jag lade till Marcus citat om kristna och omnämnande av Julianus och Konstantin.

LÄSARKOMMENTARER:


Ej redaktionellt material!
Kommentarerna är efterhandsmodererade, utom för gäster som vill kommentera utan konto. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Personuppgiftslagen är tillämplig, och anonymitetsskyddet gäller inte då kommentaren bryter mot lagen och vi kan tvingas medverka vid brottsutredning. Även om det är du som är juridiskt ansvarig för dina kommentarer så har vi som tillhandahåller denna webbplats skyldighet att ta bort kommentarer som uppenbarligen utgör barnpornografi, hets mot folkgrupp, uppvigling, olaga våldsskildring eller innebär brott mot upphovsrätten. Vi förbehåller oss dessutom rätten att blockera obstruerande användare, och ta bort kommentarer som bryter mot lagen eller som vi bedömer vara trams, innehåller onödigtvis grovt språk, eller bara är allmänt irrelevant för artikeln i fråga.

Skriv helt enkelt sakligt och genomtänkt med ett vårdat språk så blir det inga problem. Om du ser en kommentar som borde raderas så kan du flagga den genom att klicka längst till höger vid kommentaren.